När jag först köpte min brors 49-tums ultrabreda skärm kändes det som en enorm uppgradering. Arbetsytan var gigantisk och det var något speciellt med att ha ett så brett skrivbord framför sig. För multitasking var den riktigt trevlig och under en period var den verkligen hjärtat i min setup.

Men efter ett tag började jag märka något.

49 tum är… väldigt brett.

I praktiken innebar det ofta att jag fick vrida eller nästan kasta med huvudet för att se saker längst ut i kanterna. När man sitter länge framför datorn blev det ibland lite irriterande att behöva leta efter fönster i sidled eller flytta blicken så långt. Det som först kändes imponerande började ibland kännas lite opraktiskt.

Till slut bestämde jag mig därför för att testa något annat, och valet föll på en Alienware AW3423DWF. En 34-tums ultrawide med 3440×1440-upplösning, 165 Hz och OLED-panel.

Och jag måste erkänna en sak.

Som ny OLED-användare är jag helt frälst.

Svärtan, kontrasten och färgerna är något helt annat. Allt känns mer levande och mer “på riktigt”. Kombinerat med 165 Hz blir upplevelsen otroligt mjuk och responsiv.

Det påminner faktiskt lite om den där klassiska känslan när man för första gången går från 60 Hz till 100+ Hz. Först tänker man att det kanske inte spelar så stor roll… och sedan inser man att man aldrig vill gå tillbaka.

Så nu har cirkeln slutits lite snyggt.

49-tummaren har fått flytta hem igen – tillbaka till min bror. Den gjorde sitt jobb hos mig och var en rolig period i min setup, men för mig känns 34 tum, OLED och 165 Hz som den perfekta balansen just nu.