En annan sak som ganska snabbt behövde bytas ut var stolen.

Min gamla stol hade sett sina bättre dagar. Det var en sån där klassisk kontorsstol där balansen alltid var… tveksam. Lutade man sig lite för långt fram så kändes det som att man när som helst kunde tippa rakt ner på golvet. Lutade man sig bakåt så kändes det mer som att ryggen skulle ge upp innan stolen gjorde det.

Lädret hade dessutom börjat släppa. Inte lite heller. På ungefär sju olika ställen hade det spruckit och börjat flagna, vilket gjorde att stolen långsamt förvandlades till något som mer liknade ett experiment i hur mycket tejp och vilja kan hålla ihop en möbel.

Och som om det inte vore nog…

På sommaren var den helt enkelt outhärdlig. Efter några timmar framför datorn hade man svettmärken – eller ja, lökringar – på ställen man kanske inte direkt pratar högt om.

Det blev ganska tydligt att något behövde förändras.

Efter lite letande och en hel del research föll valet till slut på en Herman Miller Aeron. En stol som nästan kändes som raka motsatsen till allt min gamla stol var.

Plötsligt satt man inte längre och balanserade mellan att falla framåt eller bryta ryggen bakåt. Mesh-materialet gjorde att man faktiskt kunde sitta länge utan att stolen förvandlades till en bastu. Och för första gången kändes det som att stolen faktiskt var byggd för att användas många timmar om dagen.

Det var inte direkt ett litet köp.

Men det visade sig snabbt vara en av de bästa uppgraderingarna jag gjort i hemmalabbet.

För ibland är den viktigaste delen av ett labb inte servrarna.